Storspovens dag

Söndag 24/4

Västerbottens landskapsdjur är storspoven och det vill föreningen (VOF) uppmärksamma eftersom den har anlänt kring detta datum nästan varje år.

Tid: 08:30

Exkursionsplats: Plattformen, Storavan, Stöcke.

Intresserade tar sig själva till exkursionsmålet dvs ingen organiserad samåkning sker vid detta tillfälle.

Fågelguider finns för information och hjälp.

Välkomna

Storspoven i mitt minne

Redan i tidiga barnaår blev storspoven en fågelart som jag förstod att min pappa lantbrukaren vurmade alldeles extra för. Född och uppvuxen på hemmanet Gran i Umeås västra utkanter, gjorde jag mina tidigaste fågelrön mitt i storspovarnas hemmamarker. Punktligt mellan 15:e och 20:e april anlände de till sina häckningsområden. Årets första fynd avsåg alltid en liten flock som rastade på de allra tidigaste barfläckarna i Granbackarnas sydsluttning. Några få dagar senare hade de parvis intagit fjolårsreviren.

Nu inleddes en tid om några veckor av sjudande vårlåt, då markerna på Gran genljöd av spovdrillar från de fyra – fem häckande paren från morgon till kväll. Hannen gjorde sina ideliga luftfärder snett upp i skyn med en näbb som dallrade för varje serie av bubblande sång, så som vi lärt att älska den. I nästa stund såg man honom falla i luften i en dalande båge för att ögonblicket senare landa på en åker med gulnat fjolårsgräs eller ett ladutak, för att liksom iaktta om han hade inmutat fjolårsreviret tillräckligt distinkt.

Ungefär tre veckor efter ankomsten började spovarna lägga sig på bo för att ruva. Ett av bona låg de flesta år i vår fårhage. Ställde man sig i köksfönstret med kikaren kunde man se huvudet från den ruvande spoven sticka upp mellan gulnade tuvor. Blev en kråka eller räv alltför närgången rusade man ut för att se varför spoven blivit upphetsad och flög runt med hjärtskärande rop. En markhäckande fågel i öppet jordbrukslandskap får sällan en lugn stund. Ofta lyckades pappa skrämma en potentiell snyltgäst på spovens ägg eller ungar på flykten.

Strax före midsommar kläcktes äggen och en period inleddes då spovpappan knappt hann hämta andan annat än för kortare stunder. Dagar ackompanjerade av högljudda lätesyttringar. Där fanns de utsläppta fåren med sina lamm som kunde komma för nära de små spovungarna, där fanns smygande vildkatter att skrämma bort när de nyfiket smög i det gräs som spirade på åkern. Sent om kvällarna vallade spovhannen alltid sina ungar upp på vår gräsmatta. Där fick de en stund av kvällsro och familjesammanhållning, utan störande predatorer att hålla rätt på. Det var alltid lika näpet att se de små dunbollarna till ungar springa omkring i gräset med sina till synes kraftigt överdimensionerade ben.

Slåttertiden anlände och spovhannen med sina ungar började röra sig över större områden, gärna med en utflykt ned i något öppet dike när fara hotade. Spovhannens alarmläten vid hotande fara började höras alltmer sällan, ju större ungarna blev. Han gav sig nu till och med tid att ta igen sig för kortare stunder uppe på sitt ladutak, varifrån han ändå aldrig tappade koncentrationen över var ungarna befann sig, alltid snar till undsättning när så behövdes.

När årets sista hölass var inkört i ladan och kvällarna började bli lite mörkare, just när juli övergick i augusti, hörde man plötsligt bara någon enstaka lätesyttring från våra kära spovar. Så en morgon kort därefter var de alla borta. Några veckor återstod av sommarlovet, men spovarna hade redan begivit sig på resa söderut och spovåret på Gran var avslutat. Det var nu så mycket tystare, pappa kunde släppa sina skyddslingar och det var bara att invänta en ny vår, då nejden åter skulle fyllas av spovarnas vittljudande drillar.

Christer Olsson